Utvärdering av försöket med Barnahus:

Barnahus bra för barn utsatta för brott – men skyddet för de yngsta brister

Försöksverksamheten med Barnahus i sex svenska städer har lett till ett bättre omhändertagande av barn som utsatts för grova brott. Samverkan mellan myndigheterna har förbättrats. Barn boende på barnahusorter för komma till tals i förhör oftare och undersöks medicinskt i högre grad. Fler förundersökningar av anmälda brott inleds också. Detta visar en ny utvärdering gjord av forskare vid Lunds universitet. Dock finns det fortfarande mycket kvar att göra för att stärka brottsutsatta barns rättsliga situation, särskilt för de minsta barnen, 0-6 år, samt för att fånga upp de som är äldre än 14 år, vilka hittills i stor utsträckning fallit utanför barnahusens verksamheter

Forskare från Rättssociologiska enheten och Socialhögskolan vid Lunds universitet har utvärderat Barnahusens verksamhet under åren 2006 och 2007 på uppdrag av Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket.

Granskningen omfattar Barnahusen i Umeå, Stockholm, Sundsvall, Linköping, Göteborg och Malmö samt tre jämförelsekommuner. Barnahusen har inrättats för att socialtjänsten, polisen, åklagarmyndigheten och sjukvården ska kunna samverka under ett tak och på så vis barnanpassa utredningar och minska antalet myndighetskontakter för barn som utsatts för brott. En bärande tanke är också att höja kvalitén i utredningarna och på så sätt kunna fria eller fälla fler misstänkta förövare i domstol.

Fler får målsägarbiträde
Resultaten är positiva på en rad punkter och visar bland annat att socialtjänsten i barnahusorterna blivit mer aktiv när det gäller att anmäla misstänkta brott mot barn. Andelen barn som tilldelas ett målsägarbiträde är 23 procent på barnahusorter mot 8 procent i jämförelsekommunerna.

Barnahusens fysiska miljö och personalens bemötande upplevs som positiv av barn och föräldrar. Intervjuer visar att bra information är central och att det funnits brister på denna punkt, bland annat har föräldrar och barn inte alltid fått någon förklaring då en förundersökning inte lett till åtal. De olika professionernas förståelse för varandras roller och uppgifter har ökat. De utredningar som granskats visar även på ett tydligt barnfokus.

Fokuserar på brott i nära relationer
Forskargruppen är dock kritisk inom en rad områden. De flesta Barnahus har, trots att det inte uttrycktes specifikt i regeringens uppdrag, valt att koncentrera sin verksamhet till barn som utsatts för brott i nära relationer, dvs när den misstänkte förövaren är en förälder eller nära släkting. I praktiken betyder detta att upp till tre fjärdedelar av barn som utsatts för brott aldrig kommer i kontakt med Barnahusen.

Många förundersökningar läggs ned - få åtal
Fortfarande läggs en hög andel av förundersökningarna vid brott mot barn ned utan att åtal väckts. Läget i barnahuskommunerna visar på en förbättring, nedläggningsfrekvensen är 58 procent jämfört med 70 procent i jämförelsekommunerna. Av utvärderingen framgår att drygt 20 procent av polisanmälningarna leder till åtal, en siffra som är generell för landet som helhet. Någon ökad andel åtal eller förkortade utredningstider har inte kunnat påvisas.

Problematiskt för de yngsta
Utredningen visar också på de yngsta barnens utsatta situation. Av gruppen 0-6 år förhörs 44 procent aldrig. De yngsta är också den grupp som i minst utsträckning, 16 procent mot 26 procent för barn i åldrarna 7-14 år, tilldelas en särskild företrädare för att ta tillvara barnets intresse. Detta är anmärkningsvärt då det i de flesta fall där brott mot små barn begåtts är en förälder som är huvudmisstänkt.

Samverkansmålet ännu inte nått
Polisen och socialtjänstens skilda mål och arbetssätt skapar också problem. Polisens och åklagarens främsta uppgift är utreda och beivra brott och få misstänkta förövare till domstol medan socialtjänstens uppdrag är att skydda barnen. Uppdragen kan krocka och även om samarbetet och förståelsen mellan professionerna har förbättrats, finns det oklarheter och delade meningar om hur regler ska tolkas och vem som ska företräda barnet och när. Av de två perspektiven verkar det polisiära intresset ofta väga tyngst.

Ett uttalat mål för Barnahusen är samverkan mellan myndigheter och här har berörda myndigheter under den 2-åriga försöksperioden inte nått ända fram. Alla inblandade myndigheter deltar inte regelbundet i verksamheten. Den medicinska professionen, som har en viktig roll för att säkra bevis inför en kommande rättegång, är den grupp som oftast är frånvarande vid samrådsmöten följt av åklagare.

Slutsatser
Slutsatserna från forskargruppen är att målgruppen för barnahusens verksamhet bör ses över för att se om även barn som utsatts för brott av förövare utanför familjen kan inkluderas, något som också ska gälla äldre barn mellan 15 och 18 år.

Formerna för myndigheternas samverkan bör ses över, bland annat kan förundersökningens sekretessbestämmelser försvåra sociala insatser och vice versa. Hinder och möjligheter gällande lagstiftning bör utredas vidare. Dokumentationen av verksamheten bör göras enhetlig för att underlätta utvärdering och kunskapsöverföring.

Det bör övervägas om fler medicinska undersökningar samt fler målsägarbiträden och särskilda företrädare kan göra rättsprocessen säkrare och mer barnanpassad. Samtliga som medverkar vid förhör ska också ha särskild utbildning i ändamålet, vilket inte är fallet i dag. Behovet av metodutveckling är särskilt stort när det gäller de små barnen.

Tillbaka