The browser you are using is not supported by this website. All versions of Internet Explorer are no longer supported, either by us or Microsoft (read more here: https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Please use a modern browser to fully experience our website, such as the newest versions of Edge, Chrome, Firefox or Safari etc.

Professor Anna Lundberg

Anna Lundberg

Professor

Professor Anna Lundberg

Rättsliga rum för en skälig levnadsstandard? : En rättskartografisk analys av LMA och SoL i domstolspraktiken

Author

  • Anna Lundberg
  • Pia Kjellbom

Summary, in Swedish

Uppsatsen är en kartografisk analys av en dom från Högsta förvaltningsdomstolen 2017 gällande rätten till stöd från Socialtjänsten för den som saknar uppehållstillstånd i Sverige (HFD 2017 ref. 33). Fallet gällde två barn och deras mamma vilka saknade formell rätt att vistas i Sverige och därför levde som gömda. Familjen ansökte om bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) i form av försörjningsstöd för tre månader år 2015. Kommunens vård- och omsorgsnämnd avslog ansökan. Efter överklagande till förvaltningsrätten bestämdes att familjen hade rätt till försörjningsstöd. Förvaltningsrätten ansåg att bestämmelsen om att den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) inte har rätt till bistånd enligt SoL tar sikte på den som faktiskt har rätt till bistånd enligt den förstnämnda lagen. Eftersom familjen levde som papperslösa saknade de rätt till sådant bistånd och LMA hindrade därmed, enligt förvaltningsrätten, inte bistånd enligt SoL, i den situation familjen befann sig. Kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen gjorde en annan tolkning av lagstiftningen och av relationen mellan LMA och SoL. Domstolarna ansåg att kommuner inte har vare sig möjlighet eller skyldighet att ge bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL, till den som får avslag på asylansökan och håller sig undan för att undgå en avvisning eller utvisning. Detta gäller även så kallat akut nödbistånd eftersom även sådant bistånd ges med stöd av SoL 4 kap 1§, den så kallade biståndsbestämmelsen i SoL. Första stycket i denna bestämmelse föreskriver att den som inte själv eller på annat sätt kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Även 2 kap. 1 § SoL tas upp i domskälen, enligt vilken varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att enskilda som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Skälet till att kommunerna, trots detta, inte har vare sig möjlighet eller skyldighet att ge bistånd, menar domstolen, är LMA:s personkrets. LMA omfattar personer som håller sig undan ett avvisningsbeslut även när personen inte har rätt till bistånd enligt LMA. Kommuner kan dock ge bistånd i dessa fall med stöd av den fakultativa bestämmelsen 4 kap. 2 § SoL. Denna föreskriver att socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 4 kap. 1 § SoL. Av överklagandebestämmelserna i 16 kap. 3 § SoL följer emellertid att SoL 4 kap. 2 § inte ger enskilda sådan rätt till bistånd som kan överklagas i domstol. Till skillnad från biståndsbestämmelsen i SoL vilar den fakultativa bestämmelsen på beslut från behörig nämnd/kommunfullmäktige.[1] I uppsatsen analyserar vi HFD 2017 ref. 33 som ett uttryck för interlegalitet, ett begrepp som ger en förståelse för de processer som möjliggör olika rättsordningar, såväl inom som mellan stater, med skilda raison d’être, inriktning och omfång. Särskilt analyseras förhandlingar och växelverkan mellan sådana olika rättsordningar samt vad detta får för konsekvenser. Interlegalitetsbegreppet introducerades av Boaventura de Suosa Santos (1987) i artikeln ”A Map of Misreading: Towards a Postmodern Conception of Law”. I likhet med de Suosa Santos förstår vi rättstillämpning som en dynamisk process där icke samordnade spatiala dimensioner av rätten resulterar i ojämna och instabila hopfogningar av olika rättsliga rum.

Genom att studera rätten och rättstillämpningen som en kartografi vilken fyller funktionen att orientera i och samtidigt representera verkligheten, identifierar vi i denna uppsats mekanismer för sociala konstruktioner genom rätten och pekar på dess konsekvenser för synen på vad som är skälig levnadsstandard och vem som har rätt till en sådan. de Suosa Santos utgångspunkt är ett abstrakt rumsbegrepp (space) som vi menar kan översättas till tolknings- eller handlingsutrymme på olika skalnivåer. Tre mekanismer möjliggör snedvridningar och specifika representationer av verkligheten, i rättstillämpningen: graderingar (scale), avbildningar (projection) och tecken (symbolism). Kartografi i denna uppsats handlar således inte om det faktiska rummet, dvs. jorden, nationen, kommunen, huset, hemmet etc., till skillnad från bl.a. Levfebre, Waldron och Braye, Preston-Shoot, Konze m.fl. vilka har en horisontell utgångspunkt. Vi avgränsar oss i denna studie till en vertikal analys av rätten. [1] Föreläsning av Natalie Glotz Stade, stadsjurist, juridiska enheten, Malmö stad.

Publishing year

2018

Language

Swedish

Publication/Series

:

Document type

Conference paper

Topic

  • Law and Society
  • International Migration and Ethnic Relations
  • Social Work

Conference name

Nordisk konferens i socialrätt 2018

Conference date

2018-02-01 - 2018-02-02

Conference place

Göteborg, Sweden

Status

Published