Pandemin har krävt intervention i privata sfärer tillhörande olika policyområden. Något liknande har vi inte har varit i närheten av tidigare, skriver Håkan Hydén, professor emeritus vid Rättssociologiska institutionen. Nya regleringar införs ad hoc och blir som ett lapptäcke utan normativt mönster. Sverige har inledningsvis förlitat sig på att påverka folkets beteende med normskapande istället för lagstiftning. Delvis för att det inte finns utrymme i grundlagen för undantagslagar på samma sätt som i andra länder.
När det kommit till att formulera politiken kring coronahanteringen har Folkhälsomyndigheten fått central roll. ”I Sverige har på detta område demokrati ersätts av meritokrati,” skriver Håkan Hydén. ”Detta är inte lika tydligt i andra länder.”
Han anser bland annat att den svenska regleringen under corona kännetecknats av att vi gått från självreglering till påbud, från individ till kollektiv orientering, från normer till regler och från egen svensk normering till mer ”normal” europeisk normering, där EU spelat in. Han påpekar att rättsliga regleringar är som mest effektiva när legalitet och legitimitet flyter samman. Ett exempel på detta är just självreglering.
”I självregleringsfallen kan man se det som att legitimiteten nått sin extrem som regleringsform och därmed suddat ut behovet av legalitet; egenintresse och allmänt intresse flyter samman och blir till ett. På coronaområdet handlar självreglering om den logik som präglar coronavirusets livscykel.”
På Håkan Hydéns personliga sida hittar du fler artiklar och information om hans pågående forskning.
